Författaren, historikern, filosofen och tonsättaren Erik Gustaf Geijer (1783–1847) är en av de mest framträdande och betydelsefulla personligheterna i svensk kulturhistoria. Som diktare, kompositör, folkbildare, filosof, historiker och samhällsanalytiker kom han att i många hänseenden få stort inflytande över både den samtida och den framtida utvecklingen. Större delen av sitt liv vistades Geijer i Uppsala där han 1817 blev professor i historia.     
  
Erik Gustaf Geijer  föddes 1783 i Ransäter och avled 1847 i Stockholm. Han växte upp på bruksherrgården i Ransäter, där fadern drev ett järnbruk. “En halv fjärdingsväg från vägens ände”, som han själv skriver i sina “Minnen” (1834), där han gett en levande och oförglömlig skildring av hemmet och brukslivet, som än i dag hör till det läsvärda i svensk prosakonst.

Likväl är jag uppfödd i en vrå av världen.
Det är med ett slags hemnöje jag ännu alltid kommer ihåg, att knappt en halv fjärdingsväg från mina föräldrars bostad vägen var slut. Det var för den, som blott kan åka i vagn, ändan på den odlade mänskligheten.

 16 år gammal kom Geijer 1799 som student till Uppsala där han 1806 fick sin magistergrad vid Uppsala universitet. 1803 vann han Svenska Akademiens stora pris för sitt “Äreminne över riksföreståndaren Sten Sture den äldre”. 1809-1810 vistades han som informator i England där han uppmärksamt iakttar samhällsliv och kultur. 1810 vinner han än en gång Svenska Akademiens stora pris, denna gång med en uppsats över ämnet “Vilka fördelar kunna vid människors moraliska uppfostran dragas av deras inbillningsförmåga?” Den polemiserar mot 1700-talets rationalism och kan betraktas som en romantikens programskrift. 1811 är Geijer en av stiftarna av Götiska förbundet och redaktör för dess tidskrift Iduna, där han också publicerar en rad nationellt och romantiskt präglade dikter − Manhem, Vikingen, Odalbonden m. fl.

Sin första föreläsning höll Geijer som akademisk lärare i historia i Gustavianum i mars 1815.
I drygt 30 år var han sedan en av stadens stora artister, som alltid drog stor publik till sina historiska föreläsningar. Halva den humanistiska fakulteten kunde infinna sig. Drygt tvåhundra åhörare var det vanliga. Vårterminen 1820 är han uppe i fyrahundra. Han föreläste fyra gånger i veckan offentligt och en eller ett par gånger privat i avgiftsbelagda s k kollegier, en viktig inkomstkälla för Erik Gustaf Geijer som alltid hade dålig ekonomi.

1817 utnämndes han till professor i historia vid Uppsala universitet. Rektor för universitetet är han under åren 1822, 1830, 1836 och 1843-44. Som representant för universitetet var han ledamot av prästeståndet: 1828-30 och 1840-41.

1824 invaldes han i Svenska Akademien.

Vid biskopsvalet i Karlstad 1834 erhöll Geijer 2:a förslagsrummet. 1:a förslagsrummet tillföll Esaias Tegnér och det 3:e Johan Olof Wallin. Samtliga avböjde dock och den som kommit på 4:e plats – Carl Adolph Agardh (Gustaf Frödings morfar) – fick flest röster i det följande valet och blev utnämnd.

1838 inträffar Geijers berömda och mycket omskrivna “avfall” då han lämnar sin tidigare konservativa hållning och blev liberal. Det gjorde honom till en ensam man. Hans gamla vänner beskyllde honom för opportunism medan hans nya meningsfränder betraktade honom med misstänksamhet. Sin ensamhetskänsla men också sin religiösa förtröstan ger han uttryck för i centrallyriska dikter som "Tonerna" och "Natthimmelen" till vilka han också skrev egna melodier. Som tonsättare framträder Geijer också med pianokompositioner, stråkkvartetter och flerstämmiga sånger. Hans kompositioner har på senare år vunnit ökat intresse och erkännande.

Familjen Geijers hem i Uppsala var ständigt öppet för vännerna, av vilka många hörde till den tidens stora kulturpersonligheter i landet −  studenter, forskare, professorer och alla tänkbara besökare från när och fjärran. På nyåret 1845 drar familjen ner umgänget till öppen salong endast onsdag och lördag. Ett femtiotal personer brukade då komma.

I dag är Geijersgården på Övre Slottsgatan i Uppsala högkvarter för Hammarskjöldfonden. En gång om året lever Geijers salong upp. Då framträder Övre Slottsgatans byalag med ett spel där Erik Gustaf Geijer än en gång omges av hustrun Anna Lisa, den vackra dottern Agnes, Amalia von Helwig, en sjungande Jenny Lind och vännen Almqvist.

Erik Gustaf Geijers föräldrahem i Ransäter, Geijersgården, ägs i dag och drivs som en minnesgård av Geijerska släktföreningen.  Gården, som visas efter överenskommelse, ger en god bild av det värmländska brukspatronhem, som en gång var Geijers barndomshem. På gården finns även ett minnesrum över F. A. Dahlgren, som också växte upp på gården. Dennes sånglustspel, Värmlänningarna, framförs varje år i midsommartid på Ransäters hembygdsgård. För information kontakta Geijersgården tel 0552-300 39.

Författarskap

Geijer var ytterst mångsidig och produktiv. Det som ännu lever av hans författarskap i dag är främst de korta, centrallyriska dikterna, sådana som “Tonerna” och “Ensam i bräcklig farkost”. Geijers dikter utkommer allt som oftast i nya upplagor i urval och likaså hans Minnen.
Geijer var också psalmdiktare. I 1819 års psalmbok (den “Wallinska psalmboken”) var han representerad med 8 psalmer, i 1937 års psalmbok med 9 psalmer och i nuvarande 1986 års psalmbok med 2 psalmer, passionspsalmen “Du bar ditt kors, o Jesu mild …”, (Sv ps. nr 140) samt påskpsalmen “Du segern oss förkunnar …”, (Sv. ps. nr 150).

 

Natthimmelen

Ensam jag skrider fram på min bana,
längre och längre sträcker sig vägen;
ack, uti fjärran döljes mitt mål.

Dagen sig sänker.
Nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.

Men jag ej klagar flyende dagen,
ej mig förfärar stundande natten;
ty av den kärlek, som går genom världen,
föll ock en strimma in i min själ.

 

Länkar

Geijersgården på Övre Slottsgatan i Uppsala

Geijerska släktföreningen/ Geijersgården i Ransäter